”
Men glöm inte rättvisan och miljön…och…det viktigaste är att verkligen älska människor”. Du anar inte hur ofta jag fått höra liknande oroliga uttalanden genom åren. Jag pratade nyligen med en vän som berättade att hon råkat ut för samma sak flera gånger. Hon säger någonting som handlar om Andens kraft eller gåvor. Den hon pratar med blir nervös och känner ett behov av att balansera det som min vän just har sagt. Detta hände mig extra mycket under min tid som teologistuderande. Vid ett tillfälle satt jag i en smågrupp och läraren uppmanade oss alla att dela vad vi vill åstadkomma med våra liv. Vad det ska stå på vår gravsten typ. När det blev min tur sa jag ungefär följande: ”Jag drömmer om att få växa i Andens kraft och gåvor och hjälpa andra att upptäcka dessa saker”. Man kunde höra en knappnål falla. Tystnaden som uppstår när man säger något om den helige Ande. Läraren påpekade att det är viktigt för mig att inse att jag behöver andra i Kristi kropp. Om man följer Paulus uppmaning och ivrigt söker Andens gåvor tror tyvärr många svenska kristna att man har fått storhetsvansinne. Hade jag sagt att jag vill starta barnsjukhus i Afrika och borra brunnar så hade ingen höjt på ögonbrynen. Det finns någonting med Andens kraft som provocerar.
Den senaste tiden har jag reflekterat lite mer över detta. Över den obalanserade balansen. Över att många kristna tycker det blir för mycket av Andens kraft, – alltid. Många församlingar har saknat Guds manifesterade kraft (både som en levande verklighet och undervisning om den) så länge att minsta hänvisning upplevs som extremt och obalanserat. I själva verket är det deras inre våg som är feljusterad. Den är nämligen felbalanserad flera kilo på minus.
Det är intressant att notera att det sällan behöver balanseras åt andra hållet. När någon talar om miljö eller social rättvisa så påpekas det sällan att vi inte får glömma att proklamera Guds rike med tecken och under också. Det är uppenbart att många västerländska kristna har ”a chip on their shoulder”, d.v.s. bär på någon form av antiövernaturliga/antikarismatiska tankar som snabbt och instinktivt triggas i olika situationer. Jag har några teorier kring varför:
1. DÅLIGA ERFARENHETER
Om du någon gång blivit jagad av en fiskmås i 10 minuter och till sist fått kasta dig i havet så är det sannolikt att du inte tycker så mycket om fiskmåsar. Själv hatar jag fiskmåsar. Jag misstänker att jag har ”gåvan-att-bli-jagad-av-fiskmåsar”. På samma sätt har flera funnits i sammanhang där ledare eller andra begått misstag, ibland direkt kopplat till Andens kraft. Om man inte bearbetar det som skett och får hjälp så kan minsta hänvisning till Anden väcka oproportionerliga reaktioner. Dåliga erfarenheter talar tyvärr ofta starkare än Bibeln.
Det är viktigt att slå fast att Anden aldrig är problemet. Problemet är alltid människor. Paulus uppmanar församlingen i Korinth att ivrigt söka Andens gåvor. Detta skriver han till en församling som delvis missbrukar gåvorna. Lösningen är inte icke-användande utan rätt användande. Om missbruk förekommer kan ironiskt nog ännu mera kraft vara lösningen, eftersom Anden då kan uppenbara sanningen. Micael Grenholm har skrivit ett bra inlägg om dåliga erfarenheter. Själv har jag bloggat om detta här.
2. BRIST PÅ ERFARENHET
Detta tror jag är den vanligaste orsaken till den obalanserade balansen.
The power of God has been missing from the church so long that when He shows up people think it’s the devil.
– Bill Johnson
Det ligger mycket i detta något spetsade citat. Det vi saknar kunskap om är alltid skrämmande. Andens kraft är ofta ett mörkt outforskat område på vår teologiska karta. Om en person växt upp i ett sammanhang där Guds kraft aldrig tydligt manifesterats (helande, profetior, befrielse, människor som tydligt berörs av Anden) så kan dessa saker också upplevas som ett hot. Om det är sant att Gud kan och vill göra dessa saker men aldrig gör dem i det sammanhang man är en del av så är utmaningen tydlig och klar: vi saknar någonting. Att erkänna en sådan sak är aldrig lätt. Det krävs stor öppenhet och ödmjukhet. Om vi väl inser att vi saknar något så krävs förändring. Förändring är alltid utmanande och kräver uppoffringar. Mycket dålig teologi har uppstått genom kyrkohistorien när ledare försökt motivera sin brist på kraft. Ibland går man så långt att man ger satan äran för Andens kraft i andra sammanhang.
3. VÄSTERLÄNDSK VÄRLDSBILD OCH SKEPTICISM
Alla svenskar är präglade av en västerländsk världsbild. Ett sätt att se på tillvaron där ingenting övernaturligt existerar. Västerländska kristna är sedan födseln programmerade att tvivla på allt övernaturligt. Därför har vi ibland svårt att omfamna Kristendomens övernaturliga aspekter. Vi läser Bibeln med glasögon som är blinda för hur central Andens kraft är för en Jesu efterföljare. Ett exempel på den förvrängning av Bibelns texter som ofta sker i evangelikala sammanhang är när predikningar utgår från mirakeltexter i evangelierna och budskapet förandligas eller så kommenteras inte de bitarna. Jag har hört predikningar om pingstdagen i Apg 2 som inte nämner Andens kraft, tungotalet eller något inom den kategorin. Är man uppväxt i en församling där tystnad råder kring Andens kraft så tar det ofta lite tid att justera om sina läsglasögon.
Jag kan bli riktigt arg på den fattiga teologi och praktik som finns i Sverige kring Andens verk, men jag blir aldrig arg på människor som tänker så. Faktum är att jag förstår dem. Jag växte själv upp i en församling där tystnad rådde. Det var Fadern, Sonen och den heliga skrift som gällde. Jättehärlig församling och underbara människor som ville tjäna Jesus. Olyckligt ovetandes om att det finns så mycket mer.
Jag förstår också de som blir rädda eller osäkra när de kommer i kontakt med Andens kraft för första gången. Julia & jag åkte till konferensen ”Living in the supernatural” i England hösten 2006. Oj. Innan vi åkte trodde vi att vi var väldigt karismatiska och on the edge. Vi hade fel…! 🙂 Tydligen fanns det mer av Andens verk än tungotal och profetior. En ny värld av starka kraftmöten & mirakler öppnades upp. Vi var inte beredda. Som svenskar kändes det obekvämt när människor skrattade högt, grät och föll omkull och skakade. Vi nordbor tycker hög ljudnivå och fysisk dramatik är obehaglig.
Varje kväll samtalade jag & Julia intensivt och försökte reda ut vad som var vad – om vi var obekväma för att det som skedde inte var från Gud, eller för att det var nytt och stred mot vår svenskhet. Vi landade i att det mesta nog var från Gud, men vi fick ändå något av en chock och tog en paus från dessa saker en tid efteråt. Så tro mig, – jag förstår dem som tvivlar! Men jag vet också vilka oändliga välsignelser som väntar på andra sidan rädsla och skepticism. Jag brinner för att leda människor in i allt som Gud har för dem!
Vi behöver aldrig balansera den helige Ande.
Vi behöver aldrig vara rädda för den helige Ande.
Låt oss välkomna Honom i våra liv!
Blessings!
/David
Kingdom blog 
Hallå broder! Intressant resonemang, det relaterar väldigt mycket kring min vision om att förena tecken och under med fred och rättvisa, och jag håller med till viss del, men inte helt. Jag känner till så många exempel på när karismatiker inte bryr sig särskilt mycket om fred och rättvisa, som tvärtom hamnar i krigshyllande nationalism, rikedomshunger, klimathotsförnekande och andra skadliga beteenden. Och i andra hörnet har vi kristna aktivister som är väldigt skeptiska till Andens gåvor.
Urkyrkan innehöll dock både och, Apg 2 beskriver både många mirakler och ekonomisk utjämning, och ett upprättande av denna förening ser jag inte främst som en balansering utan ett återvändande till den bibliska kyrkomodellen. Om vi strävar ivrigt efter Andens gåvor men inte efter fred och rättvisa har vi huggit bort halva pingsten.
Du skriver ”När någon talar om miljö eller social rättvisa så påpekas det sällan att vi inte får glömma att proklamera Guds rike med tecken och under också” men det är precis vad jag har ägnat mig åt de senaste åren bland mina kristna aktivistvänner. Och jag tror det är nödvändigt för att vi ska kunna uppväcka hela pingsten.
På samma sätt påpekar jag vikten av att engagera sig för fred och rättvisa bland mina karismatiska vänner. Jag känner faktiskt till ställen där det är rätt kontroversiellt att säga att man vill engagera sig för miljön eller mot vapenexport men inte särskilt kontroversiellt att säga “Jag drömmer om att få växa i Andens kraft och gåvor och hjälpa andra att upptäcka dessa saker”, vissa trosförsamlingar till exempel.
Men jag håller med dig om att det finns ett motstånd mot Andens gåvor i många församlingar och att det där är lättare att säga att man ska bli aktivist än att man vill fördjupa sig i Andens kraft. Det är viktigt att välkomna varje individs gåvor och kallelse. Men liksom det finns en grundnivå för varje kristens liv i Andens gåvor finns det en grundnivå för varje kristens engagemang för fred och rättvisa. Och alltför ofta är dessa aspekter separerade.
För övrigt: Var inte ändringen av Ungdomsverksamhetsbloggseriens namn (från ”i Andens kraft” till ”i Guds kärlek och kraft”) en balansering? Det tyckte jag var en väldigt bra ändring.
Gud välsigne dig!
Hej Micael! Tack för din kommentar! 🙂 Håller med om att det finns karismatiker som inte bryr sig om fred & rättvisa m.m. Min poäng är inte att det inte finns problemet åt andra hållet, bara att det finns ett stort problem kring balanserandet av Andens kraft. Det är det jag fokuserar på i inlägget! 🙂 Vad jag menar med att det sällan balanseras åt andra hållet är att kristna sällan börjar skruva på sig och kontrar om man nämner socialt engagemang etc. Det finns absolut många kristna som är positiva till Andens kraft, men jag har aldrig stött på att någon försöker balansera någon som talar om kärlek, rättvisa, miljö m.m. Alltså har många kristna ett problem med Andens kraft.
Bra att du poängterar att det tex i trosrörelsesammanhang skulle behöva utmanas åt andra hållet. Jag har främst rört mig inom EFK och evangelikala sammanhang de senaste åren och utmanar främst inom den fåran.
Det är bra att du utmanar de på ”social rättvisa-miljö-m.m.-sidan” om tecken och under, men du är tyvärr ganska ovanlig! Mer sånt!
Jag tänker inte att att ändringen av bloggseriens namn om ungdomsverksamhet var en balansering i den bemärkelsen som jag syftar på i detta inlägg. Kristna som vill balansera den som talar om Andens kraft vill tona ned Anden och lyfta upp annat för att de tycker det blir för mycket av Andens kraft. De gör det utifrån rädsla och okunskap. När jag ändrar namnet på bloggserien för att inkludera Andens inre verk så gör jag det inte för att tona ned Andens kraft utan för att lyfta upp Andens inre verk. Jag gjorde det inte utifrån rädsla, okunskap eller för att det annars skulle bli för mycket fokus på kraft, utan för att jag älskar Andens kärlek! Viktig skillnad! Namnet ger mycket riktigt en mer balanserad bild av Andens verk, men ordet balans i detta inlägg använder jag i negativ bemärkelse eftersom jag menar att det inte kan bli för mycket av Andens kraft (men det kan förstås bli för lite av annat).
Roligt att träffas och stå samman på New Wine konferensen!
Vore roligt att sitta ner och samtala mer vid tillfälle framöver.
Allt gott från Gud över dig!
Då förstår jag vad du menar, och jag håller med dig!
Jättebra! 🙂 Som alltid!
Tack David, goda tankar.
Insiktsfullt och viktigt! Tack för alla goda tankar du delar med dig!