Jesu tid var dyrbar. Till skillnad från oss så hade han bara 3 år att förverkliga sin vision: att plantera jordens första församling. Även om församlingen föddes i och med Andens ankomst i Apostlagärningarnas andra kapitel så var det Jesu uppgift att träna dem som skulle utgöra den första församlingen. Församlingen i Jerusalem var bara ett delmål, en första bas för Guds rikes fortsatta utbredande över jorden. Hela världens räddning hängde på att Jesus lyckades. Därför är det viktigt för oss att se hur Jesus gjorde. Instinktivt tänker man att Jesus borde ha rest runt så mycket som möjligt och talat inför stora folkskaror. Ju fler som förstått grunderna ju större chans att församlingen lyckas, eller? Faktum är att Jesus gav större delen av sin tid till tolv personer, – sina lärjungar. Även när han betjänade massorna så var det samtidigt för att ge lärjungarna ett exempel och att träna dem. Bland de tolv var det tre personer som Jesus investerade extra mycket tid tillsammans med: Petrus, Jakob & Johannes. Efter Andens ankomst så ser vi resultatet – dessa tre får stor betydelse för Guds rike.
Vad har detta med bloggseriens tema att göra? You’ll see! 🙂 Jag tror en nyckel som ledare är att identifiera sina tolv och sina tre. Dessa två grupper behöver förstås inte vara exakt tolv eller tre! Ibland tänker vi att vi som ledare ska fokusera mest på dem som befinner sig längst bort från Jesus och sedan arbeta oss inåt. Vi anpassar det mesta av våra samlingar och vår verksamhet efter de som är omotiverade och tvivlar mest.
Personligen tror jag det är bättre att göra precis tvärtom! Om vi lägger ribban lågt så kommer de som är motiverade och brinner långsamt att slockna och tröttna. De som är i utkanterna är ofta svårare att leda närmre kärnan och på det stora hela ger våra ansträningar liten frukt. Problemet med att lägga ribban lågt är att ingen kommer att hoppa högre. Vår inriktning och nivå av utmaning visar ungdomarna vart nivån för ett normalt kristet liv är. I en ungdomsverksamhet med betoning på underhållning, lite utmaning och att samla massorna är ofta den generella mognaden lägre.
Om vi istället väljer att fokusera på de 3 (de som är mest motiverade, längtar mest, är ledartyperna) så kommer de snabbt att börja blomstra. Det Anden gör i deras liv skapar en levande och spännande mittpunkt i ungdomsverksamheten som attraherar de som befinner sig i utkanterna. De tre kommer att hämta in de andra och föra dem närmre Jesus. De tolv behöver till skillnad från de tre nödvändigtvis inte vara de som är hungrigast, utan är en grupp som du med Jesus som förebild väljer att fokusera extra mycket på. Eftersom de får mycket fokus så kommer de att växa ganska snabbt och liksom de tre dra de som är i periferin närmre mitten.
Det är viktigt att poängtera att de tre inte är viktigare för Gud eller bättre än de andra på något sätt. Av olika anledningar så befinner de sig i en annan fas i livet. Olika faktorer har gjort att deras längtan och motivation är högre än genomsnittet. Som ledare har jag inte mer kärlek eller nöd för dem än för de andra. Anledningen att jag fokuserar extra mycket på dem i början är för att de är nyckeln till att nå ALLA! Slutmålet är inte att nå hela ungdomsgruppen, utan att nå hela staden. Jag tror vägen dit börjar med de tre & de tolv.
Vi är olika som ledare och är kallade att arbeta på olika sätt och med olika slags människor. Några är bra att på att nå de som rör sig i utkanterna och bör då förstås göra det. Men jag tror det är viktigt att några fokuserar på de tre & de tolv. Det optimala är om varje ledare har sina tolv och sina tre, eftersom att ungdomspastorn inte kan leda alla på nära håll.
Men vad har detta med att bygga en ungdomsverksamhet i Guds kärlek & kraft att göra? De tre är ofta de som först vågar söka och ta emot Andens liv och kraft. När de sedan blir förnyade så kommer de bubblande av liv att vittna och be för sina vänner. Genom kyrkohistorien ser vi att väckelsen alltid börjar med de som längtar och vill mest. Utifrån dem skapas ett momentum som leder till att Guds rike expanderar och exploderar!
Blessings!
/David
Kingdom blog 