Kingdom blog

“My God is not dead, he’s surely alive and he’s living on the inside roaring like a lion…” David Crowder Bands proklamerande lovsång om väckelse och om vilken mäktig Gud vi har vibrerar i rummet. Tillsammans med hundratals ungdomar och ledare riktar jag min tillbedjan till Gud genom passionerad dans, lyfta händer och glädjerop! Klockan är ca 23:00 och mötet har hållit på i tre timmar. Lovsången vill inte tystna. När lovsångsteamet till slut inte orkar spela mer och eftermötet påbörjas med lovsångsmusik i högtalarna så slås jag av en sanning som nu i skrivande stund rör mig till tårar: Detta är en generation som aldrig vill sluta lovsjunga Jesus.

Jag har under denna vecka varit en del av ett kristet sommarläger för ungdomar som heter “Chili”. I år hade lägret 420 deltagare och 80 ledare, – främst från Närke, Sörmland, Värmland och Stockholmstrakten. Det hålls på Hjälmargården och har en viktig funktion i att forma den unga generationen. Lekar, intressegrupper, stark lägeranda, frivilliga bönesamlingar, kvällsandakter och morgonseminarier fyller dagarna. Lägret har länge haft en tydlig kristen inriktning med huvudmålet att leda människor till tro och utrusta de troende till tjänst. Andens kraft är mer än välkommen och mirakler och starka Gudsmöten sker varje dag.

I mitt huvud spinner flera tankar. Flera av dem utmanar mig och utmanar våra församlingar som de ser ut idag. Innan jag delar dessa vill jag förstås dela lite Godstories! 🙂

På mitt & Oscar Thörns seminariespår (finns sju att välja på som man sedan följer i fyra dagar) om den helige Ande så gjorde Gud fantastiska saker. Ca 12 personer fick tungotalets gåva, en person kände hur Jesus eller en ängel höll i händerna och sedan omslöt i en kram, flera fick starka Gudsmöten och uppfylldes, genomsyrades och utrustades av Anden. En av ungdomarna fick sina ögon öppnade och såg ett vitt moln av Guds härlighet och närvaro i rummet vid ett av de praktiska förbönsmomenten.

Jag slutade faktiskt anteckna vittnesbörden några dagar in i lägret eftersom det blev för stressigt att hinna med! Älskar sådana problem. 😉 Ca 15 personer blev frälsta på andakterna! På ett seminiarium om identitet så ville uppskattningsvis 40 personer ge sina liv till Jesus för första gången eller rededikera sig. Många blev helade på kvällarna både på förbönsplatsen och när ungdomarna bad för varandra. Gudsmöten sker överallt. Gud visar sin godhet och väldiga kraft för den unga generationen!

Nu till tankarna som snurrar och brinner inom mig. Det är nog bäst att jag tar fram varningstriangeln! 😉 Detta kommer nämligen att bli ett blogginlägg av det mer utmanande slaget. Hoppas att du tillsammans med mig vågar tänka och utmana kring våra älskade och fantastiska församlingar! Jag är ingen bitter kritiker. Jag älskar församlingen och tycker mycket är bra. Nu är det dock utmanande tankar som finns inom mig. Jag vet att många i alla åldrar tänker och känner som jag. Fler behöver våga utmana status quo.

Jag och de andra ledarna ser varje Sommarchili, Vinterchili & nyårsläger på Hjälmargården vad Gud gör i den unga generationen. Jag tycker det finns en ton och tydliga drag som börjar visa sig. Jag hör rapporter och vittnesbörd från andra läger och sammanhang som låter som ekon från vad som jag ser hända. Jag vill utveckla två av sakerna som jag ser:

1. KARISMATISK KRISTENDOM
Som jag redan skrivit så sker det mirakler varje dag på Chililägret. Ungdomarna förväntar sig att de ska ske och att de är en del av det normala kristna livet. Hörde nyligen en av våra ungdomar beskriva vad som hänt på Flahults tonårsbibelskola under sommaren och Anden hade även där verkat med stor kraft.

Fråga: skulle det märkas om Anden lämnade våra Gudstjänster? Jag hoppas det! Naturligtvis skulle det kännas en skillnad i atmosfären, men rent synligt eller strukturellt så skulle det nog inte bli någon skillnad. Tyvärr är det vanligt att starka Gudsmöten, mirakler och Andens gåvor i funktion lyser med sin frånvaro. De saker som endast Gud kan göra är generellt inte en central del av våra samlingar.

På förbönsplatsen på Chililägrets kvällandakter sker det så mycket helanden och ingripanden av olika slag att lovsången då och då behöver ta en paus för att ge plats för vittnesbörd. Det finns en kultur av förtröstan på att Jesus är lösningen på alla problem och hundratals söker förbön varje kväll. Många av ungdomarna kommer hem efter lägret till församlingar där endast några få söker förbön på Gudstjänsterna. Det är få eller inga vittnesbörd om vad Gud gör. Vilken bild ger detta ungdomarna av sina församlingar och de kristna som är äldre? Jag sitter ofta i samtal med ungdomar som uttrycker sin frustration över hur lite Gud verkar i sina sammanhang och hur lite längtan och glöd som de ser i de äldre generationerna.

Till viss del handlar det förstås om olika uttryck, men det handlar tyvärr även om att frikyrkan i stort undviker det som rör Andens kraft. Vi säger ofta att vi är öppna för Anden, men Paulus uppmanar oss att ivrigt söka Andens gåvor (1 Kor 12:1). Jag talar ibland med kristna i medelåldern som är frustrerade över att Gudstjänsterna saknar Andens liv och kraft. Den unga generationen längtar efter en karismatisk kristendom med en andlig verklighet som är på riktigt. Finns den i våra församlingar?

2. TILLBEDJAN SOM EN TJÄNST INFÖR GUD
Det påbörjades en lovsångsreformation under slutet av 1900-talet. Friare och innerligare tillbedjan har alltid kännetecknat väckelser genom kyrkohistorien. Vi får fortfarande kämpa för att återupptäcka sanningen att tillbedjan inte främst är tonsatt undervisning eller utfyllnad kring predikan. Tillbedjan & lovsång sker i himlen och är en tjänst inför Gud.

Åter till kvällsmötet jag beskrev i början. Jag befinner mig i ett hoppande, dansande hav av ungdomar som utövar radikal tillbedjan likt Kung David framför arken (1 Sam 6:14-23). Människofruktan får stå tillbaka, glädjen över Gud måste uttryckas! Mötet har hållit på i ca tre timmar, och predikan utgjorde endast ca 20 min av tiden. Trots att ungdomarna bokstavligen tillbett, varit i bön och firat Gudstjänst i flera timmar så ökar bara längtan och glädjen. Om inte vi ledare avslutat lovsången så hade de troligen fortsatt i en timme till.

Det handlar inte om hype. Gud gör olika saker i alla generationer och det är tydligt att lovsången är en viktig del av det han gör bland de unga. När pågick lovsången & tillbedjan i din församling längre än 25 minuter i sträck en söndag förmiddag? När många av ungdomarna kommer hem från lägret så återgår de till ett Gudstjänstfirande med mycket information och programpunkter, en predikan och i bästa fall ca 15-25 minuters lovsång mot slutet. Detta kommer aldrig att kännas hemma för dem. Det håller inte deras eld vid liv.

Jag pratar regelbundet med ungdomar som mer eller mindre ständigt längtar efter att be och tillbe. De känner att Gudstjänsterna känns livlösa, ickerelevanta och begränsade. Det handlar inte om att de vill ha rökmaskiner och talkshowsupplägg. De vill ha mindre distraktioner i mötet och gott om tid att umgås med och tillbe sin Gud. De vill ha större frihet att uttrycka sig inför Gud och mindre passivitet.

Vill vi se unga få ett hem i våra församlingar (så att vi därmed inte dör ut) så behöver vi inse tillbedjans centrala roll och våga kliva över tjugominutersspärren och sluta med tvära avslut för kyrkfika. Öppna slut med eftermöten och möjlighet att dröja sig kvar och gå djupare efterlyses!

AVSLUTANDE TANKAR…
Jag kan nästan känna invändningarna komma! 😉 Att det egentligen handlar om olika uttryckssätt och att den unga tron är annorlunda än den vuxna mogna tron. Det jag beskriver ovan handlar ytterst lite om uttryckssätt, utan mer om uthållig och innerlig tillbedjan, överlåtelse & disciplin och Andens kraft. De saker jag reflekterar kring ovan är teologiska värderingsfrågor som gäller alla åldrar, även om jag också menar att vi betydligt mer borde anpassa vår stil och våra preferenser för de som är unga i tron.

Jag samtalade med en ledare i fyrtioårsåldern den där kvällen jag beskrev i början. Förbönen och bönen fortsatte flera timmar efter lovsångsteamet slutade (de sista gick efter att ha varit på andakten ca 4,5 h!). Mannen uttryckte hur fantastiskt mötet var. ”Man vill aldrig vill gå härifrån!” Jag svarade med glimten i ögat: “Ja, tänk om det var så hemma på söndag förmiddag!”. Han instämde. Varför är det ingen som vill stanna flera timmar på en typisk frikyrkoGudstjänst? Varför känner många att de är uttråkade och vill ut till kyrkfikat om mötet närmar sig 1,5 timme? (om vi bortser från småbarnsföräldrar)

Det har ingenting med s.k. vuxen mogen tro att göra. Jag hinner inte skriva ett helt blogginlägg om Gudstjänster och generationsfrågor här, men jag menar att det har att göra med flera mindre och några större komponenter som tillsammans utgör problemet. Många vuxna jag pratar med är ibland lite avundsjuka på sina barn som åker på läger & besöker Kingdom Culture (ett möte vi har en gång i månaden). Det finns något i tonen, glöden, utrymmet för tillbedjan, betoningen på förbön och vittnesbörd som är ålderlöst.

Faktum är att det finns mängder av församlingar runt om i världen (även i Sverige) som har Gudstjänster för alla åldrar som ser ut som mötena jag efterlyser. Vi gör det för lätt för oss om vi skakar av oss det jag beskriver och kategoriserar det i facket ”ungdom”. Det är alltså både möjligt, och i många delar av världen normativt, att mötas i flera timmar för lovsång, bön, undervisning, vittnesbörd och se Anden verka med kraft.

Jesus satte fram barnen som exempel för efterföljelse. Även dagens unga generation har saker som vi behöver lära oss av så att vi inte förlorar oss i vuxenlivets orosmoment, distraktioner, välfärd och rädsla för vad andra ska tycka. Jag föreslår att vi låter oss utmanas av ungdomarna och lär oss av deras hunger, tillbedjan & karismatik.

En man jag samtalade med i höstas sa ungefär följande:

Jag har sett det så många gånger. Gud gör någonting genuint fantastiskt bland de unga och det går fullständigt de äldre generationerna förbi. Gud vill smitta hela församlingen med det som sker men det Gud gör bland de unga tas inte på allvar. Ungdomarna känner sig inte hemma i sina hemförsamlingar och håller sig för sig själva. Detta får inte hända igen!

Vi behöver gå ifrån att glädja oss över vad Gud gör bland ungdomar till att lära oss av det och arbeta för att resten av församlingen ska få del av det. Ungdomarna behöver det. Vi behöver det.

Låt oss lyda Jesu uppmaning och inte förlora den första kärleken!
Låt oss forma Gudstjänster där Anden verkar, lovsången är central
och där förbönen och vittnesbörden är höjdpunkter! 🙂

Blessings!
/David

Deltagare som bloggat om Chili: Emelie Andersson & Lovisa Andersson