Kingdom blog

Kyrkan har genom historien haft svårt att hålla balansen mellan nåd och gärningar. Ibland har det kristna livet målats upp som ett mänskligt prestationsprojekt där Gud strängt övervakar våra ansträngningar. Andra tider har nåden betonats så starkt att helgelse, förvaltarskap och lärjungaskap helt satts ur spel. Det jag älskar med Bibelns undervisning är att den vägrar hamna i ett av dikena, utan balanserar mellan dessa två motpoler. När sanningen finns mellan två sådana motpoler brukar det kallas för en paradox.

Innan jag säger mer, läs själv och reflektera kring dessa spännande texter…

“Men genom Guds nåd är jag vad jag är, och hans nåd mot mig har inte varit förspilld.
Jag har arbetat mer än någon av dem, fast inte jag själv, utan Guds nåd som har varit med mig.” (1 Kor 15:10)

“Därför, mina kära, ni som alltid har varit lydiga: arbeta med fruktan och bävan på er frälsning, inte bara så som när jag var hos er utan ännu mer nu när jag är långt borta. För det är Gud som verkar i er så att ni både i vilja och gärning förverkligar hans syfte.” (Fil 2:12-13)

”Jag är vinstocken, ni är grenarna. Om någon är kvar i mig och jag i honom bär han rik frukt: utan mig kan ni ingenting göra.” (Joh 17:5)

”Om inte Herren bygger huset är byggarnas möda förgäves.Om inte Herren vaktar staden är väktarens vaka förgäves.” (Ps 127:1)

Vad tänker du om dessa texter? Det jag slås av är hur alla fyra betonar både Guds nåd och våra gärningar. Paulus skriver att allt vad han är, är han genom Guds nåd. Tänk efter en stund på vad du har gjort för Guds rike. Har du bett för människor som fått tungotalet och blivit helade? Bra gjort! Om du inte hade gjort det hade ingenting hänt, i alla fall inte just då. Samtidigt, så är det lika sant att det var helt och hållet Guds nåd. Vem gav dem tungotalets gåva egentligen? Vems kraft botade sjukdomen? Och visst är det Guds nåd att du lever och andas, och att du fått del av Andens kraft och hade kunskap om dessa saker? På samma sätt kan man tänka om allt vi gör i Guds rike. Det vi gör är viktigt och gör skillnad, men samtidigt är allt vi gör Guds nåd.

Det är också intressant att notera att Paulus skriver att Guds nåd ej varit förspilld på honom. Han verkar alltså antyda att Guds nåd kan vara förspilld på oss. Paulus tog emot Guds nåd och möjligheterna den gav honom, och använde sitt nya liv i Kristus för att arbeta hårt för Guds rikes utbredande. Grace empowers.

I text nr 2 ovan uppmanar Paulus oss att arbeta med fruktan och bävan på vår frälsning, men skriver också att det är Gud som verkar både i vår vilja och i det vi gör. Än en gång hanterar Paulus denna paradox i samma vers utan att blinka.

I texten från Johannesevangeliet hämtar vi ofta poängen att vi behöver leva sammankopplade med Jesus för att bära frukt. Ibland används texten även för att styrka  tanken att vi inte behöver göra någonting. Men notera vad Jesus säger mot slutet: ”utan mig kan ni ingenting göra”. Att leva i Kristus, med Kristus och av Kristus ger oss vad vi behöver för att göra Guds rikes gärningar och bära frukt. Frukt i detta sammanhang syftar inte på Andens frukt (Gal 5:22ff), utan på resultat, skörd, gärningar.

Vi ser samma paradox i texten från Psaltaren. Vi behöver både bygga och vakta, men om inte Gud är med och hjälper oss klarar vi det inte (eller åtminstone inte lika bra).

FALSK NÅD vs BIBLISK NÅD

Om vi tidigare under kyrkohistorien stundtals betonat gärningar för mycket och nåd för lite, så skulle nog de flesta säga att det idag är tvärtom. Utmanande undervisning om överlåtet lärjungaskap, helgelse och relationen till världsliga saker är ovanliga i många församlingar i väst. Vi är rädda för att lägga bördor på människor och måna om att ingen ska få prestationsångest eller känna sig obekväm eller exkluderad. Vi hoppas att Gud ska tala till människor och utmana dem, så att vi slipper. Vi glömmer att Jesus gett oss uppdraget att lära de människor vi döper alla bud Jesus gav de ursprungliga lärjungarna:

”Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn  och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er.” (Matt 28:20)

Det ligger absolut någonting i att Anden överbevisar om synd och vägleder varje enskild människa. Vi behöver låta människor växa i sin egen takt, eller snarare i Guds takt. Samtidigt har vi ett generellt ansvar att undervisa och demonstrera Bibelns standard för ett normalt kristet liv.

Många menar att vi i väst utformat ett bekvämt ”svensson-evangelium” som inte utmanar oss, utan snarare är format efter vår kulturs avbild. Som normaliserar att leva som om Gud och Guds rike inte är det viktigaste i våra liv. Allt som kräver förändring, ansträngning, överlåtelse, risktagande och att försaka avgudar kallas ”lagiskhet”, ”gärningslära”, ”extremt” osv.

Biblisk nåd

• Räddar oss från syndens, dödens och satans makt
• Ger oss möjlighet att överlåta våra liv till Jesus
• Ger oss kraft att göra Guds rikes gärningar
• Påminner oss om att allt vi är och gör är Guds nåd

Falsk nåd

• Säger att Gud inte behöver oss för att utföra missionsuppdraget
• Förväxlar vila i Kristus (eng:abide in Christ) med passivitet
• Säger att vi ej behöver arbeta på vår helgelse för att bli mer lika Jesus
• Förväxlar ”du är älskad som du är” med ”allt du gör är okej, du behöver inte förändra din livsstil.”

BIBLISK UTMANING

För att ännu tydligare se skillnaderna mellan Bibelns undervisning och vår undervisning, låt oss reflektera över dessa exempel:

”Var också du beredd att slita ont som en god soldat åt Kristus Jesus. Ingen soldat låter sig upptas av civila angelägenheter om han vill vara sin befälhavare till lags. Följ Herrens regler när ni utför hans arbete, precis som en atlet antingen följer reglerna eller blir diskvalificerad och inte vinner något pris. Arbeta hårt som en bonde som får bra betalt om han får en stor skörd.” (2 Tim 2:3-6)

”Jesus var omgiven av stora mängder människor, och han vände sig till dem och sa: ’Den som kommer till mig måste älska mig mer än något annat, mer än föräldrar och fru eller man och barn och syskon, ja till och med mer än livet självt, annars kan han inte vara min efterföljare.” (Luk 14:25-26)

”Mina bröder, vad hjälper det om någon säger sig ha tro men inte har gärningar? Inte kan väl tron rädda honom?  Om en broder eller syster är utan kläder och saknar mat för dagen,  vad hjälper det då om någon av er säger: ”Gå i frid, håll er varma och ät er mätta”, men inte ger dem vad kroppen behöver?  Så är det också med tron: i sig själv, utan gärningar, är den död.” (Jak 2:14-17)

När hörde du senast någon predika om det är normal vardagskristendom att överlåta sitt liv åt Gud och Guds rike precis som en professionell idrottare överlåter sig åt sin idrott? Eller ett bibelstudium om att arbeta hårt som en bonde som Jesu lärjunge? Eller någon predika utifrån Jakobsbrevets undervisning om tro och gärningar?

VÄGEN FRAMÅT

Jag tror att vi är kallade att gå mitt på vägen, och varken hamna i diket lagisk prestationskristendom eller diket passiv falsk nåd utan utmaning. Jag har verkligen inte hela svaret på hur det ser ut i praktiken, men här är några tankar från min sida:

• Att regelbundet undervisa och samtala om både nåd, Guds godhet, beroendet av Anden OCH lärjungaskap, överlåtelse och helgelse.
• Att inte sänka Bibelns standard till vår standard, utan höja vår standard till Bibelns standard
• Att minnas att Gud är en god Fader som omfamnar oss när vi misslyckas
• Att inte utforma obibliska och onödiga levnadsregler såsom fariseérna gjorde
• Att hjälpa människor att ständigt växa i sitt lärjungaskap, men i Guds takt
• Att forma små lärjungagrupper där man i kärlek praktiserar accountability och hjälper varandra att växa

Jag tror att det är först när vi i enlighet med Bibeln vågar leva fullt i paradoxen nåd och gärningar som vi både finner vila och bär rik frukt. Vad tänker du? Kom gärna med tankar och invändningar! Jag tror verkligen inte att jag sitter inne på hela sanningen i dessa svåra frågor, så jag ser fram emot din input 🙂

Blessings
/David