Ett mäktigt enat jublande vrål avbryter predikan på fredagens nattmöte. Tillsammans med hundratals ungdomar och en och annan äldre står jag på bänkarna med knytna nävar och ropar ut min längtan efter mer. Hela ladan står upp och proklamerar en ny början. Maria Fagré (kvällens predikant) hade innan mötet sett en ung generation stå på bänkarna och ta ställning: som vill vara en del av Guds armé. Bibeln gör klart att vi är Guds barn, men också att vi är soldater. Maria uppmanade de som ville att ställa sig på bänkarna. Hon började förklara tanken på att tillsammans ropa ut men avbryts när hela ladan lyfter händerna och enas i ett passionerat långt vrål. Hon hann inte ens prata till punkt…
Mötet började egentligen redan innan mötet. Tillsammans med ett fantastiskt gäng förebedjare sitter jag inne i ladans bönerum. Vi börjar med att gå ut i ladan och går runt i lokalen och ber strategiskt för mötet och rummet. Vi återgår efter ca 20 min till bönerummet och stillar oss inför Gud och bara vilar i Hans närvaro en stund. Sedan får alla möjlighet att dela profetior och intryck man fått. Flera (inklusive mig själv) berättar om att de sett änglar i lokalen. Andra såg eldsflammor på platsen där förbönstunneln senare ska äga rum, att vi behöver be om beskydd mot onda andar som vill infiltrera mötet och mycket annat. När vi sedan bildar en ring kring alla medverkande och ber så är luften så laddad med Guds närvaro att jag stundtals inte vet vart jag ska ta vägen. Enheten och fokuset är 100 %.
Sedan gör vi någonting osvenskt. En av ledarna upplever att Gud vill att vi ska göra en profetisk handling för att öppna upp atmosfären (som var ganska trög på nattmötet dagen innan). Vår plan: att springa in i ladan tjoandes och sedan dansa loss framför scenen! 😉 Lokalen var redan fylld till 25 %. Många tittade glatt men snopet på de glada förebedjarna! Själv fegade jag ur. Rädslan för vad andra ska tycka upphör aldrig att förvåna och irritera mig! Eftersom denna rädsla plågar hela kristenheten i Sverige var detta en andlig proklamation som verkligen behövdes.
Jag sitter längst fram på en bänk innan mötet börjar. Ikväll är det inte bara ny dag, ett nytt nattmöte. Atmosfären är helt annorlunda. Ladan är elektrifierad av Andens närvaro. Lovsången är friare, hela ladan tillber och vi bygger en tron som Gud kan sätta sig på och regera från.
Maria predikar. Utmanande. Inspirerande. Tänkvärt. Profetiskt. Wow! Jag hajar till och antecknar följande: Jesu utsändning av de 12 att predika Himmelriket, bota sjuka, uppväcka döda, driva ut demoner m.m. är basic. Detta är det första lärjungarna får göra, och de har inte ens fattat grejen än. De vet inte att Jesus ska dö och uppstå. Att utbreda Guds rike på detta sätt är grundläggande lärjungaskap. Ändå har vi gjort just dessa saker till överkurs för några få, säger Maria.
En annan sak som jag kvickt antecknar är en suverän liknelse. En latent sjukdom är en sjukdom som finns i vår kropp, men som inte brutit ut än – alltså är vi inte sjuka. På samma sätt har alla kristna fått Anden som gåva. Men alla kristna och alla församlingar ger Honom inte lika mycket utrymme. Många har den helige Ande latent inom sig, men har inte en relation med Honom eller har välkomnat Honom att fullständigt uppfylla dem.
Efter predikan ges inbjudan till respons och vi förebedjare reser oss och går mot förbönsplatsen. Jag ser att några känner vad jag känner: Guds närvaro är så stark i lokalen att det nästan är svårt att ta sig dit! Folk strömmar till förbönsplatsen. Helande. Anden fyller människor. Tårar. Glädje. Beslut. Längtan. Hunger. Lovsångsteamet väljer att inleda med en av mina favoritsånger: ”Set a fire down in my soul, that I can’t contain, that I can’t control. I want more of You God, I want more of You God”.
Julia Wellstam (min fru!) & Christian Alderblad (båda mötesledare och två av dem som planerat nattmötena) går mot slutet av mötet upp på scenen och leder in mötet in en fas av utrustning: förbönstunneln. Förebedjare bildar en tunnel framför scenen som de som vill utrustas med Andens gåvor och kraft går igenom. Det bildas ett led av människor som går igenom och förebedjarna lägger händerna på dem och ber.
Någon som varit med i den strategiska bönen tidigare under dagen hade sett att tunneln skulle bli som en vindtunnel: Guds orkan skulle blåsa igenom. De flesta i rummet gick igenom minst en gång och Gud berörde många och utrustade med kraft för tjänst. Det kan inte bli tydligare: den unga generationen längtar efter ett liv i den helige Andens kraft! Är detta något våra församlingar bejakar och har som en naturlig del av församlingslivet? Oftast inte. Det måste förändras.
Det Gud gör bland de unga i Sverige och den väckelse många ser närma sig är tydligt karismatiskt präglad. Människor i Sverige är hungrigare än någonsin efter andlighet och fascinationen för det övernaturliga är stor. Om vi inte lyckas möta deras längtan och likt den tidiga kyrkan gå i Andens kraft och demonstrera att Gud är verklig och att han älskar dem så kommer vi att förlora den unga generationen. Då har vi också förlorat allt hopp inför framtiden. Maria sa i sin predikan att det i vårt land dör ut ca 1 församling i veckan. Fortsätter det så kommer alla kyrkor att ha lagts ned under vår livstid. Vi kan fortsätta som vi gör nu och få samma resultat som vi får nu, eller så vågar vi inse att något saknas.
Personligen är jag övertygad om att nyckeln till väckelse är att återupptäcka den helige Andes centrala roll i våra liv och i våra församlingar. Alla väckelser i kyrkohistorien har präglats av Andens kraft och dynamiska verk. När Andens liv och kraft är frånvarande tvingas vi försöka vikariera för Honom och ersätta honom med diverse substitut. Maria poängterade i sin predikan att det som skulle utmärka Israel var att Gud var med dem. På samma sätt är nyckeln för församlingen idag att Gud är med oss. Inte bara i teorin, i ett osynligt hörn av våra Gudstjänster, utan mitt i centrum med sin manifesterade närvaro. Israel campade runt Guds moln/eldpelare. Vi behöver upptäcka vad det innebär att samlas kring Gud själv, istället för kring en predikan. Gudstjänsten är en mötesplats mellan Gud och människa, inte ett klassrum.
Varför inte börja bygga morgondagens församling redan nu?
Varför inte ta lärdom av väckelsehistorien och återupptäcka våra rötter?
En sak till.
Efter mötet fick vi höra att en person för ca ett halvår sedan haft en vision och sett ungdomar ställa sig upp, lyfta händerna och ge upp ett härskri som ett tecken på att de var en del av Guds armé…
Länk till predikan från nattmötet:
http://www.torpkonferensen.nu/mediaPlayer.jsp?oid=1454&menuID=88
Blessings!
/David
Kingdom blog 
Tack Gud!! Hoppas och ber att New Winekonferensen blir lika välsignad. Väckelsen närmar sig!
Amen, tack Jesus för det du gjorde för oss på Korset! 😉
Jag hoppas att man lägger ner sina liv och ber, söker Herren, läser Ordet och låter sig ledas av Anden varje dag efter konferenserna oxå, det är väl då väckelsen blir verklig. Det är utmaningen verkligen, för det är så mkt som drar och sliter och pockar på uppmärksamhet från alla håll i vardagen.
För att vikariiera för Anden går ju bara inte,anser jag, det blir ju bara kött.
Men inspirerande konferenser behövs som hjälp på vägen verkligen.
Fantastiskt! Vilken smörjelse som fick utgjutas och jag hoppas att de ljumma kristna som var där förstå att underordna sig när Ordet så påtagligt får uppenbaras! Hans seger måste proklameras och vi får inte svalna när vi kommer hem! Vi ska inta kyrkorna och vi ska inta städerna! Det är ett heligt krig vi utkämpar och väckelse och seger kommer först när vi kämpat ner fienden alla ljumma kristna som styr våra kyrkor och våra städer! Amen!
Ja Adam, visst är det gott när Gud kallar oss ut att tjäna och älska den här världen till Kristus. Men är verkligen ”ljumma kristna som styr våra kyrkor och våra städer” fienden? Den militära vokabulären har uppenbara begränsningar när det kommer till att beskriva den ödmjukt lidande tjänande och därför segrande fredsfurstens kärleksrike. Jag ber att de som rörts av Gud på Torp ska får fortsätta att röras av Gud i sin vardag och i sin tur smitta sin omvärld i kraft av Jesu Ande.
Hej Adam! Ja det var ett viktigt möte! 🙂
Liksom du kan jag känna en eld inombords som andas förnyelse och förändring. Jag kan även känna en helig avsky mot det religiösa systemet och religiositet.
Men det är viktigt att skilja på sak och person! Jag älskar fariséer, men hatar fariseismen. Människor är aldrig fienden. De som kanske inte har samma förståelse för Guds rike och förnyelse är formade av åratals av undervisning och tradition. Jag brinner för att förnya tankarna kring Anden och hans kraft och gåvor. Men jag riktar mig aldrig mot enskilda personer, utan vill i kärlek visa på Andens liv.
Jag känner liksom Richard att uttrycket ”ljumma kristna som styr våra församlingar & städer” klingar lite illa. Att vara en soldat i Guds armé handlar mer om att ha ett mindset av passionerad överlåtelse, disciplin och aktivt utbreda Guds rike och därmed indirekt slå tillbaka satans rike.
Gud välsigne dig Adam!
/David
Ja det kanske klingar lite illa men vi får juh ingen väckelse om kyrkorna fortsätter som de alltid har gjort! Det finns några bra exempel i sverige på radikal omvändelse där är du en bra förebild! Och det är det budskapet vi måste gå ut med i kyrkorna och i samhället! Alla som kallar sig frälsta är inte frälsta i hjärtat och de måste de bli! Det är det jag menar med att vara en soldat i Hans arme! Vi måste föra striden mot ondskan och se till att så få som möjligt är ofrälsta!
Tack Adam för förtydligandet! Låter bättre! 😉
Adam, vill bara skriva några ord om fariseerna. Israel var ju under Jesu tid ockuperat av supermakten Rom. Fariseerna var en grupp människor som levde på drömmen att om de bara kunde få folk att skärpa sig, lära sig sin bibel (torah) och be och fasta regelbundet så skulle befrielsen komma. Gud skulle gripa in och Israel skulle befrias.
Det här är en varning för oss i en tradition som ständigt talar om och längtar efter väckelse. Det är lätt att vi också tänker att om bara vi kristna skärper oss, ber, fastar och läser bibeln mer så kommer väckelsen. (I vårt sammanhang skulle de garanterat kämpa mot ljumma kristna)
För det paradoxala är ju att när väl Jesus kommer med sitt rike så missar fariseerna det totalt. Trots alla goda intentioner.
Bara nåt att ha med sig när vi funderar kring detta.
Utgångspunkten och förutsättningarna skiljer sig ganska väsentligt mellan oss och fariséerna. Och vad var det fariséerna längtade efter egentligen? Längtade dom efter att Gud skulle upphöjas och få all ära eller längtade de efter att bli fria från romarna och såg Gud som ett medel.
Ser inte riktigt parallellen mellan längtan efter väckelse och längtan efter befrielse från romarna.
Det handlar inte om att vi ska skärpa oss, det handlar om att vi genuint ska börja längta efter Jesus. Om vi skärper oss blir det legalism (vi gör det för att vi måste, när vi borde göra det för att vi verkligen vill).