Kingdom blog

Jag har nyligen kommit hem från New Wines sommarkonferens. Det infinner sig alltid en känsla av tomhet inom mig efter konferenser – flera dagar av underbara människor och schemalagda himmelska ljuvligheter sätter sina spår. Men samtidigt känner jag mig inte tom. Jag är överfylld och brinner! 🙂 Gud förnyade mig med sitt levande vatten och Han har under veckan hjälpt mig att se klarare på många områden. Konferensen var guld för mig. Jag vill nu dela några av mina tankar och mina highlights från konferensen.

Det första som överväldigade mig var tillbedjan. Jag har alltid upplevt att tillbedjan är ljuvlig i New Wine-sammanhang. Men den här gången reflekterade jag lite djupare. Varför upplever jag en skillnad mot tillbedjan i många andra sammanhang? Några yttre saker som direkt slår mig är att lovsångspassen är längre, inte avbryts med information och annat, det ges alltid tillfälle till spontan tillbedjan och det är fler som lyfter sina händer, dansar och på andra sätt uttrycker sin tillbedjan med kroppen. Vid flera tillfällen under lovsångspasset på kvällsmötena innan predikan så sträcker uppskattningsvis 90 % sina händer. Det sker ingen hype. Det hetsas inte upp någon stämning. Detta verkar komma naturligt och alla generationer är lika fysiskt engagerade, vilket leder mina tankar till några djupare skillnader.

En djupare skillnad jag noterar är just att alla generationer deltar i tillbedjan med samma överlåtelse och glädje! Längst fram dansar barnen och lyfter sina händer. Medelåldern och pensionärerna är lika engagerade som ungdomarna. Även om lovsångsteamet bara väljer svenska lovsånger & har lyckats hitta texter som jag tror tilltalar ett brett ålderspann så är soundet ändå modernt. Fantastiskt att se att de flesta äldre är lika aktiva som de yngre, även efter 40 minuters tillbedjan. Uthålligheten att betjäna Gud med tillbedjan är slående. En annan skillnad jag inte kan undgå att se är hungern och längtan. Det handlar inte bara om lyfta händer. Jag tittar mig omkring och ser på människors ansikten. De är fullt fokuserade på Jesus och jag ser innerlighet och äkthet i tillbedjan. Jag ser många som bara njuter av att stå i Guds närvaro och ha gemenskap med Honom. Ingen sitter och väntar på att undervisningen ska börja så att mötet kan börja på riktigt.

Men frågan kvarstår – varför har New Wine en kultur av tillbedjan som skiljer sig lite mot min erfarenhet i andra sammanhang? Jag tror det finns flera svar på den frågan. En anledning är att NW har tillbedjan som en av sina grundläggande värderingar. Man har sedan starten undervisat om tillbedjan och på djupet reflekterat över tillbedjans roll i Gudstjänsten. Under flera år har en kultur formats som de som återkommer till konferenserna har i ryggraden. En annan anledning slog mig när jag tillsammans med hundratals andra böjde knä framför scenen. Heidi Baker (återkommer till henne) hade just inbjudit de som vill ta emot Andens liv och eld att komma fram. I princip hela rummet försöker ta sig fram. Jag ser hur Anden rör vid och fyller människor. Ett hav av sökande hungrande kristna som gråter, skrattar, skakar, faller och framför allt: välkomnar Anden att verka i deras liv. Många börjar efter en stund spontant tillbe Gud och kasta sin kärlek mot honom.

Jag tänker för mig själv: Detta är en grupp människor som under flera års tid välkomnat den helige Ande att ta plats i deras liv. Andens frukt är kärlek, glädje, frid, frihet m.m. Kan det vara så att det är Andens självklara plats inom New Wine som format människorna i nätverket att tillbe såsom de gör? Dessa kristna är verkligen inte bättre än andra, men New Wine värderar Andens verk och kraft på ett sätt som de flesta samfund idag inte gör. Är det så att det är Anden som är nyckeln till överlåten och passionerad tillbedjan?

En sista anledning som jag kom att tänka på är att New Wine inte är ett samfund. New Wine har inga församlingar, utan är ett nätverk. De som söker sig till konferensen gör det inte utifrån tradition eller för att de alltid har gjort det. De som kommer längtar efter förnyelse och förändring och tilltalas av New Wines värderingar. Jag är inte ute efter att gradera tillbedjan eller kritisera andra sammanhang. Jag försöker bara ärligt sätta ord på det ljuvliga som jag finner i tillbedjan på New Wine och förstå det djupare. Tyvärr har jag inte möjlighet att gå djupare i frågan om tillbedjan här och nu, men planerar en bloggserie om tillbedjan i höst.

Jag & Julia var med på pastorslunchen. Mycket uppmuntrande! Tim utmanade oss att ägna mer tid åt att träna ledare som kan tjäna tillsammans med oss – annars riskerar vi att brinna upp och stå ensamma. Bruce Collins citerade Bill Hybells om att den lokala församlingen är jordens viktigaste instans. Om församling är världens viktigaste sammanhang, då måste dess ledare vara några av planetens viktigaste människor. (ojdå…!) Han påpekade också att tjänst i Andens kraft är basic i Nya Testamentet. Jesus sände ut både de 12 och de 70 att göra samma gärningar som han gjorde (proklamera Guds rikes ankomst, bota sjuka, uppväcka döda och driva ut demoner).

You couldn’t be a leader in Jesus Church if you couldn’t do what Jesus did. – Bruce Collins

Frågan hänger i luften: utbildar vi framtidens ledare och pastorer att göra det Jesus gjorde?

På morgnarna undervisade Tim Humphrey. Mycket bra. Hans genomgående tema var om processen från vårt gamla liv till löfteslandet. Varje pass var sprängfullt av vishet och utmaning. Han talade om att leva ett starkt och modigt liv: ”Courage isn’t a feeling, it’s a choice”. Jag gillar ett nytt ord Tim lärde oss: ”avundfriska” = att på ett heligt och hälsosamt sätt se vad Gud gör i andras liv och börja söka och längta efter samma sak!

Fredagens kvällsmöte är elektriskt. Heidi Baker ska tala och förväntningarna är höga. Köerna är långa! Jag köar inte för en människa, jag har faktiskt
inga som helst förväntningar på Heidi. Anledningen till att vi köar för att få bra (eller åtminstone vettiga) platser är för att hon så tydligt bär Jesus på sina axlar. Något som kännetecknar Heidis tjänst är just att människor inte möter Heidi Baker, utan Jesus Kristus. Den tydliga desperata förväntan som uppstår när personer som bär en stark Gudsnärvaro över sina liv kommer till Sverige upphör aldrig att bedröva mig. Vi är så svältfödda på Andens liv och verklighet att när möjligheten väl uppstår så agerar människor som om det är deras enda chans (vilket det ibland tragiskt nog mycket riktigt är). Om Andens kraft och liv hade varit en normal del av kyrkan i Sverige så skulle det inte vara så. Jag har sett det så många gånger de senaste åren – kristna är trötta på föreningskyrkan. Man är trött på att marineras i teoretisk kunskap och undervisning utan demonstration och auktoritet. När Jesus talade fanns det auktoritet, kraft och liv bakom orden. Han läste inte bara bibeltexter och utlade dess betydelse såsom fariseerna.

Lovsångspasset innan Heidis predikan är…otroligt! Guds närvaro är överväldigande och enheten i tillbedjan rör vid mitt hjärta. Jag står i ena mittgången och är omsluten av dansande, jublande, applåderande, knäböjande tillbedjare! Några uttrycker sin hunger efter mer genom att bokstavligen skrika ut sin längtan. Det finns som sagt ingen hype framifrån. Inga blinkande lampor. Efter över 45 minuters tillbedjan så har Anden genomsyrat våra hjärtan och väcker genuin längtan. Jag tittar bort mot Heidis plats framme till höger. Hon sitter på knä på marken framför sin stol och utgjuter sitt hjärta inför Gud.

Hon inleder predikan med att böja knä och välkomnar oss att tillsammans med henne välkomna Anden att leda och verka. Jag fascineras över att hon inte bara ber en kort bön inför predikan. Heidi ber faktiskt som om hela predikan och resten av mötet hänger på att Gud dyker upp! 😉 Hon ber sedan för samlingen och leder oss i tillbedjan och bön en lång stund. Även om hon förberett och bett inför samlingen och har saker hon planerat att säga så är det tydligt att ett budskap inte är prioritet ett. En Person är prioritet ett. Jag säger inte att vi alltid ska börja varje predikan med en halvtimmes gemensam bön och inlyssande. Men det är inte precis det diket som vi behöver oroa oss för att hamna i! 😉 Heidi leder och ber utifrån Andens ledning och Gud verkar. Hennes undervisning är utmanande, kärleksfull, enkel men djup och den krossade mitt hjärta. Jag vill inte säga mer än att Gud under tiden gav mig en uppenbarelse kring kärlek och gjorde något i mitt hjärta.

När Heidi talat (mycket länge) så inbjuder hon alla att ställa sig upp. Spänningen tätnar i lokalen eftersom många liksom jag gör sig redo att springa fram för att respondera på budskapet. Även om utrymmet är stort där framme så kommer i princip alla närvarande att vilja gå fram. Inbjudan kommer. Det är nu alltså legalt att springa fram! 😉 Jag har några av de bästa platserna men skyndar ändå fram. När jag närmar mig området framför scenen så är Guds närvaro så tung att benen viker sig och jag får krypa fram sista biten! (tänker lite snabbt att jag nog ser hemskt desperat ut, vilket jag ju mycket riktigt är) Hör ljudet av en hela arena som rör sig bakom mig och vid sidorna av mig och hela utrymmet är fyllt på 5-10 sekunder. Det som följer är att Gud utgjuter sin Ande. Liv förvandlas överallt.

Hunger. Överallt talas det numera om att Sverige är ett land som hungrar efter mer. Bill Johnson var fascinerad över hungern i Sverige. Tim Humprey sa samma sak. Hedi sa samma sak. Jag har hört det av andra. Många upplever och har hört Gud tala om att förnyelse och väckelse snart kommer att blåsa igenom Sverige. Det som som börjat koka upp kommer snart att koka över och bli synligt för alla. Jesus säger att det är de som hungrar och törstar efter rättfärdighet som kommer att få se Guds rike. Hunger välkomnar Himmelriket att landa på jorden. Jag önskar att alla kristna i Sverige skulle ha varit där i lördags – och sett och utmanats av den extrema längtan som präglar allt fler i vårt land. Hunger är också en uttryck för ödmjukhet, – den som är mätt och belåten behöver varken Gud eller hjälp från andra.

Naturligtvis hände massa annat fantastiskt! Många helanden, både på ungdomskonferensen (ett läger parallellt med resten av konferensen), på seminarier, på mötena och på gatan. En av våra ungdomar bad för en man som haft svåra ledbesvär i många år. Han blev 100 % helad! En kvinna jag känner till från en stad i närheten av Örebro vittnade om hur hennes hörsel helats så att hon inte behöver öronapparat mer. Tack Jesus! Jag tittade in en kväll på ungdomskonferensen. Wow! Gud förvandlade unga människors liv. Kraft! Kärlek! Glädje! Frihet! Jesus!

Jag är mer övertygad än någonsin att Anden är nyckeln till förnyade församlingar.
Jag är mer övertygad än någonsin att Andens kraft är nyckeln till att väcka svenska folket.
När Anden får utrymme att verka så slipper vi att försöka vikariera för Honom, vilket är skönt!

Blessings!
/David