Jesu pastorsutbilning – Del 2

Nu är det drygt en månad sedan jag skrev mitt inlägg Jesu pastorsutbildning. Debatten som Stefan Swärd startade på sin blogg har fortsatt där, på andra bloggar, på olika tidningar och twitter. Naturligtvis är inte debatten ny, – samtal kring detta har pågått i olika sammanhang i perioder. Jag hör regelbundet från pastorer att de är tveksamma till stora delar av sin utbildning och skulle vilja se förändring. Tyvärr verkar det vara få som vågar bekänna färg. Efter att ha följt med i samtalet så förstår jag delvis varför, – den som ifrågasätter blir ifrågasatt och missförstådd av många. Det finns alltid en tendens att vilja försvara det som är. Eftersom många dessutom på olika sätt arbetar på teologiska högskolor så tas kritiken lätt personligt och man hamnar i försvarsställning. Jag vill i detta inlägg dela några av mina fortsatta reflektioner.

ÄR KRITIK MOT DET AKADEMISKA SYSTEMET ANTI-INTELLEKTUALISM?
Något som gjort mig frustrerad i debatten är att de som ifrågasätter det akademiska systemet som grund för pastorsutbildning anklagas för antiintellektualism. På sätt och viss är jag antiintellektualist. Det beror på vad man lägger i begreppet. Den osunda övertro vi ibland har på kunskap och mänsklig ansträngning jämfört med praktik, bön, mentorsskap m.m. är problematisk. Vi är så präglade av vår västerländska kultur att vi ibland inte själva ser hur obalanserade vi är.

Men jag vill ändå säga att jag inte är antiintellektuell.Jag älskar teologi och tror att vi ska älska Gud med våra sinnen liksom våra hjärtan. Det finns ingen motsättning mellan hjärna och hjärta. Intellektuella frågor kan hindra oss från djupare tillbedjan och efterföljelse. Sanningen sätter oss fria. Kunskap är redskap för uppbyggelse och förvandling. Vad vi tänker formar vilka vi är och vår Gudsbild vår relation till Honom.

Tyvärr så verkar många ha svårt att skilja teologistudier från den akademiska modellen. Jag har märkt flera gånger att personer hör ”vi behöver inte teologi” när Stefan eller jag skriver ”vi behöver inte det akademiska systemet”. Dessa två sitter defintivt inte ihop! Hur klarade sig i så fall församlingen innan upplysningen? Hur klarade Jesus av att träna sina lärjungar? Hur kommer det sig att väckelsehistorien lär oss att mer kunskap aldrig varit huvudnyckeln till väckelse? Jag uppskattar som sagt kunskap och är själv extremt kunskapstörstande, men det är generellt bön, Andens kraft och extrema kärleksgärningar som lett till väckelse.

Se på väckelsekontinenterna Sydamerika, Afrika och Asien. Dessa präglas av relativt lite teologisk utbildning men liknar församlingen i Apostlagärningarna mer än kyrkan i väst. Jag säger inte att teologisk utbildning på akademi motverkar väckelse, eller att de i väckelsekontinenterna inte behöver mer kunskap, – bara att vi har en övertro på teoretisk kunskap. Vi har aldrig haft mer tillgång till teologisk kunskap i västvärlden. Ändå verkar det inte göra grejen.

Du behöver inte hålla med mig om min kritik mot det akademiska systemet som grund för pastorsutbildning, men kalla inte mig eller andra för antiintellektuella! 😉

TUNNELSEENDE OCH BRIST PÅ ALTERNATIV
Jag tycker mig märka i diskussionen att många verkar ha svårt att se alternativ till nuvarande utbildningar. När jag beskriver mina 6 punkter och en lärjungaorienterad pastorsutbildning så tror jag somliga har svårt att se en bild av detta framför sig. Anledningen är att de inte har sett någon sådan skola, än mindre själva gått på någon. Det finns naturligtvis alltid dåliga exempel även på lärjungaskolor, och jag menar som sagt inte att vi ska ta t.ex. UMU:s lärjungaskolas koncept rätt av. Det finns mycket gott på våra officiella pastorsutbildningar (säger officiella eftersom många pastorer blivit minst lika mycket formade och tränade på annat håll) som vi behöver bevara och fortsätta med.

Jag märker att många av de som liksom jag drömmer om en annan form för pastorsutbildning har gått på olika slags lärjungaskolor. Kan det vara så att några är nöjda med nuvarande utbildningar för att de inte har sett någonting annat?

Låt mig berätta för dig om en lärjungaskola jag gick på i England för några år sedan. Tre dagar i veckan hade vi lektioner. Två dagar i veckan hade vi voluntärtjänst ute i samhället och betjänade människor. Skolan var även kopplad till en församlingsplantering där vi fick olika slags praktik och utmaningar. Varje lektionsdag började vi med flera timmars eget bibelstudium enligt olika Bibelstudiemetoder. Regelbundet fick alla dela med resten av klassen sina slutsatser. Även om vi inte bara hade typiska lärjungaorienterade ämnen så var alltid pulsen vad gör du med detta? Hur förändrar detta hur du lever ditt liv?

Skolan ville inte bara ge oss teoretisk kunskap som vi sedan själva fick ta ansvar för att omsätta i praktiken, utan den tog även ansvar för att hjälpa oss att praktisera redan i klassrummet om möjligt. Efter att vi haft undervisning om det profetiska så hade vi en eller två veckor (minns inte riktigt) med olika sorters profetiska övningar där vi med hjälp av erfarna profeter och människor med profetisk gåva fick praktisera i ett tryggt sammanhang. När vi hade haft undervisning om tungotalet så fick de som ville ta emot förbön och coachning för att ta emot gåvan. En lärjungaorienterad skola undervisar inte bara eleverna, utan utrustar dem också.

Mycket av den mer teoretiskt orienterade undervisningen var inriktad på frågor som människor i samhället & våra församlingar har, – inte på vad den akademiska eliten har för frågor eller liberalteologerna i Tyskland hade för frågor för flera hundra år sedan. Vi fick ofta presenterat för oss olika synsätt på en viss fråga och fick sedan bilda oss en egen uppfattning.

Jag har även läst på Mariennelunds Folkhögskola (Bibel växa & Bibel tjänst) och där gick vi grundligt igenom mängder av ämnen och vilka synsätt som finns på dem. Relevant, konkret och reflekterande. Min erfarenhet av högskolan är att det tenderar att bli mer diffust och inriktat på frågor som varken vanliga församlingsmedlemmar eller svenssons har. Litteraturen är svår och är skriven av akademiker, inte pastorer eller andra tjänstegåvor. Naturligtvis finns det mycket god litteratur även på högskolan och mycket som är bra och relevant, men jag och mina klasskamrater suckade ofta över kurslitteraturen på skolan. Jämfört med det jag läst tidigare på de tre skolor jag gått så var den tidigare litteraturen mycket bättre. Jag tror att de som rör sig mycket i den akademiska världen ibland har svårt att förstå detta, då de frågor som de möter, de böcker de läser m.m. är så genomsyrade av den akademiska bubblan. Privat vet jag att många lärare är aktiva i sina församlingar, ibland som pastorer, men inom den akademiska högskolan så finns det krav som verkar påverka val av ämnen och litteratur ibland.

KREATIV DIALOG FRAMÅT ELLER FÖRSVAR AV STATUS QUO?
Jag förstår att inte alla håller med Swärd om hur pastorsutbildningarna ska se ut. Men jag tycker det är lite tråkigt att så lite av den respons han fått varit konstruktiv eller blickat framåt. Främst har responsen försvarat status quo. Det är naturligtvis på sin plats om man inte håller med, men det faktum att bidragsberoendet till en sekulär stat är problematiskt tycker jag är ganska självklar. Jag tror de flesta håller med om att kyrka och stat bör vara åtskiljda även i träningen av våra andliga ledare. Önskar att samtalet skulle ta en ny vändning och fokusera på hur vi kan förbättra och förnya.

AVSLUTANDE TANKAR…
Jag läste en bok av Magnus Malm (kan tyvärr inte komma ihåg vilken) för flera år sedan där han gjorde en lista med frågor som pastorsutbildningar ställer, församlingen ställer och vilka frågor vanliga svenssons ställer. Han visade hur de frågor som ställs inom akademin inte är de frågor de andra två kategorierna ställer och menar att det behöver förändras. Detta öppnade mina ögon för problematiken med nuvarande utbildningar.

Jag tror inte vi kristna i Sverige någonsin kommer att kunna enas kring hur en optimal pastorsutbildning ska se ut. Mångfald är ofrånkomligt och kan också vara positivt. Dessa saker skulle jag dock vilja se i framtiden hos majoriteten av frikyrkosamfunden:

  • Att alternativa pastorsutbildningar utanför det akademiska systemet växer fram. Det är viktigt att vi inte utan reflektion kopierar världens examenssystem rakt av och sedan tror att vi format framtidens andliga ledare.
  • Att dessa alternativa pastorsutbildningar är lärjungarorienterade och bl.a. har mina 6 punkter (se mitt förra inlägg) som grund.
  • Att lärjungaskolor, folkhögskolor, teamträningsskolor och andra former av ledarträningsforum värderas lika högt som akademiska utbildningar. De är inte mindre genuina eller bibelförankrade, bara annorlunda. Jag tycker det är otäckt nära intellektualism och kulturellt snobberi när man ser ner på ickeakademiska alternativ. Åsikten att teoretiska akademistudier skulle vara ”finare” än andra skolor med betoning på praktisk teologi och praktik har mer att göra med grekiskt tänkande än det judiska.

Min bön är att vi ska få se en pastorsutbildning som liknar Jesu träning av sina efterföljare.

Blessings!
/David


2 reaktioner på ”Jesu pastorsutbilning – Del 2

  1. Jag tror att när Andens ljus över ordet försvinner, så stannar Guds verk och förändras till människomeningar.
    Jesus bad oss följa honom så skulle vi bli skickliggjorda till att i vår tur träna och utrusta andra.
    Är det så idag?
    Följer pastorer och predikanter Jesus?
    Finns den eviga frukten i deras tjänst?
    Finns mycket att säga om detta men tror att vi alla mer eller mindre behöver en beröring av Gud!

    Du David är en mycket djärv ung man men när du lyfter fram sådant som du nu belyser i det traditionella etablissemangen får du rärkna med mycket dynga och motstånd.
    Den religiösa världen tål inte det du nu trycker på.
    Var rädd om ditt hjärta och välj striderna.

    För Herren och den sista skörden!
    StefanBjörk

  2. Många som ifrågasätter lära ist för Anden, men inte många som vågar göra det öppet.
    Kunskap är viktigt för utvecklande, men att vara ledd av den helige Ande gör en så mycket rikare och vår bön borde vara att fler blir döpt i den helige Ande och ser vad som är viktigast.

    Hur ska ordet nå fram om vi talar på ett obegripligt sätt, så vi inte förstår varandra?

    Våga vara annorlunda och radikal.
    Gud säger ”Låt ditt Ja vara Ja och nej vara nej”

    Tack
    Guds välsignelser

    /Dennis Gunnarsson

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s