Härom veckan fick jag idéen att fråga Maria Ahlén om hon skulle vilja gästblogga om något som beör helande. Utöver 7 års teologiska studier så har Maria mycket erfarenhet av helande, både som förebedjare, ute på gatan och genom healing rooms. Vid ett tillfälle ledde hon ett BSSM-team som fanns med och betjänade oss under en Kingdom Culture-konferens. Under konferensen gjorde Marias ledarskap och hjärta för människor djupt intryck på mig. Så läs, reflektera och låt dig inspireras!
*************************
Heroes of Faith. Några har jag mött, några har jag bara läst eller lyssnat till. Många av dem finns representerade i min bokhylla. Hjältarna, de som har gått före och visat väg, hur man kan följa Vägen med stort V. De heter John Wimber, Randy Clark, Mikael Hallenius, Bill Johnson, Chris Gore, Chuck Parry, Kathryn Kuhlman, John G Lake. Listan kan göras lång. Deras kärlek till Gud, längtan att följa Jesus och passionen att se Guds rike manifesterat har inspirerat mig mycket. Flertalet särskilt när det gäller fysiskt helande.
Jag har svårt att skriva om helande utan att börja gråta – jag älskar att se människor bli upprättade och jag drömmer om att se mycket mer. Det har jag gjort ända sedan den dagen då jag för första gången bevittnade ett helande. DET förändrade allt – från den stunden beslutade jag mig för att detta vill jag göra för resten av mitt liv. Då var jag 22 år och där började en resa som skulle ta mig till världens alla kanter. Till en början tog den mig till konferenser och bibliotek, ut i gatuevangelisation och uppsatsskrivande om John Wimber. Men aldrig såg jag någon bli frisk när jag lade händerna på dem. Så småningom ledde resan vidare till andra sidan Atlanten, där jag efter 11,5 år skulle få uppleva mitt första mirakel. Min frustration var på den tiden stor, men jag hade under hela det decenniet av väntan varit fullständig övertygad om att helande är allas arv och uppdrag som kristna:
Den som tror på mig, han skall utföra gärningar som jag, och ännu större. (Joh 14:12)
Som Fadern har sänt mig, sänder jag er. (Joh 20:21)
Jag trodde på Guds ord och i flera år levde jag på Guds uppmaning till John Wimber innan han såg sitt genombrott: ”Predika mitt Ord, inte din erfarenhet!” Årtiondet gick, och så till slut, under mitt första år på BSSM i Redding, Kalifornien, skedde det som jag längtat efter så länge. På Randy Clarks Healing School förlöste Helig Ande min gåva. Den kvällen upplevde jag mitt allra första helande och jag var då 33 år gammal.
Fem år har nu gått och jag är mer än någonsin övertygad om att helande är på Guds hjärta. Alltid. Om det ligger i försoningen, i Guds rike eller både och, om det tvistar de lärde. Jag tror i alla fall på en god Pappa Gud vars hjärta alltid är att vilja hela. Alla. Det sker inte alltid som vi önskar, men det betyder inte att Gud inte vill bota oss. Uteblivna helanden tror jag beror på att vi lever i Ladd´s berömda uttryck ”redan nu men ännu inte”: Vi lever i en värld som ännu inte har upprättats fullkomligt och där Guds vilja inte alltid sker. Dessutom finns en som önskar inget annat än att ”döda, stjäla och förgöra”, men honom vill jag ge så lite uppmärksamhet som möjligt.
Själv vill jag vara så öppen jag bara kan för ”redan nu”. Det vill säga hur mycket av ”redan nu” kan vi uppleva NU? Resten får jag lämna till mysteriet och himlen, vilket jag också uppfattar var Ladd’s intention när han myntade uttrycket. Inte att mest betona ”ännu inte”.
Och det vore helt förkastligt att beskriva Gud som något annat än god. Som jag minns undervisningen i andlig vägledning är ett grundproblem i vår relation med Gud att han aldrig gör något fel. Med andra ord kan Hans godhet skapa frustration hos oss när vi inte upplever att hans goda vilja sker. Men som sagt, det betyder inte att Gud inte vill hela. Jag vägrar sänka min teologi till min erfarenhet. Jag brukar också påminna mig själv om att jag fortfarande är på väg att bli lik Jesus. Han botade alla som kom till honom, medan jag ännu inte ser samma resultat när jag ber. Jag ber då till Gud att han ska göra mig ännu mer lik sin älskade son. Jag låter det uteblivna miraklet föda min hunger till att se ännu mer av det Jesus betalade ett pris för.
Det har jag bland annat lärt mig från mina hjältar, som obönhörligt fortsätter att gå efter mer. Randy Clark, som har en unik kallelse och smörjelse att förlösa andras helandegåvor. Mikael Hallenius som radikalt struntar i vad andra tycker. Chuck Parry, frälst som hippie och likt en dåre för Kristus vägrar sätta varken Gud eller den kristna efterföljelsen i en box. Bill Johnson vars passion till Gud smittar av sig och drar mig närmare Gud varje gång jag lyssnar på honom. Chris Gore, som är högsta ledaren för all verksamhet gällande helande inom Bethel, och efter ca 20 år fortfarande väntar på sin dotters mirakel. Chris vägrar sänka ribban på att Gud är god och är villig att hela. Han står fast vid att var dag kan vara dagen för hennes mirakel. För att inte nämna John Wimber, pionjären som förändrade den världsvida kyrkan ”to do the stuff”. Wow, de är alla ledare som har vågat betala ett pris för att se Guds närvaro synlig i sitt och andra människors liv.
Ingen av de jag nämnde är perfekta, men det verkar inte vara ett hinder för Gud. Lika lite som det hindrade Gud från att använda Bibelns hjältar, som David, Petrus, Paulus, osv. Gud verkar ha en fantastisk förmåga se det som är gott i oss. Ofta verkar han vara mer upptagen med att finna folk som är lydiga och villiga trots motstånd och tyckande. För tyckts och kritiserats det har det gjorts i alla tider, genom varenda väckelse. Intet nytt under solen som det så bekant heter.
Vår tid är inte annorlunda. Ska jag vara helt ärlig känner jag ibland en sorg över tonen i dessa ”kristna” diskussioner och kommentarer om olika rörelser och kristna ledare. Jag är förvånad över hur mycket som kan rättfärdiggöras för att det sägs i namnet ”teologi”. Står det inte: ”jag [ska] visa er en väg som är överlägsen alla andra” – kärleken? Kan vi inte göra diskussioner med en önskan att vilja förstå, med heder och respekt. Det tycker jag att vi skulle kunna förvänta oss av oss som följer Kungars kung. Han som la ned allt för oss och som vi uppmuntras ha samma sinnelag som. Det står inte att alla ska se att ni är mina lärjungar för att ni tycker lika om allt, utan för att ni visar varandra kärlek. Det går att ha gemenskap med de som tycker annorlunda än oss själva. Mikael Hallenius har flera gånger tipsat mig om att våga ”äta lunch med människor som kan uppfattas vara dina fiender”, det vill säga kritikern, ”heretikern” eller vad den nu må vara. Var det inte så Jesus gjorde?
Vi har säkert alla gjort oss skyldiga till förhastade och fördömande kommentarer, men låt oss anstränga oss som goda teologer vara ”goda teologer” även i samtal om personer och rörelser: Göra noggranna studier. Läsa och lyssna på mycket material. Inte dra förhastade slutsatser. Särskilt viktigt om det är en plats eller sammanhang som man har lite eller ingen personlig erfarenhet av. Få en god överblick och var rättvis. Tycker vi fortfarande olika efter gedigen research så är det helt okay – men låt oss behålla respekt och integritet, och representera Jesus väl.
Och tycker du att personen, t ex mig, är fullständigt ute och cyklar, så har jag sällan eller någonsin hört om att en fördömande attityd lockar någon tillbaka till ”rätt teologi”. Däremot står det att Guds godhet leder människor till omvändelse. Varför inte följa Hans exempel och prova att tålmodigt älska personen tillbaka. Faktum är att det är den sidan jag har sett mest av hos Bill Johnson, mannen som många älskar att hata: ett otroligt tålamod och en vägran att tala illa om någon. Jag har verkligen det att lära av honom. Vad med dig?
Detta är min personliga uppfattning och kanske tycker du annorlunda. Det går bra. Kanske är det du och jag som en dag ska vi mötas över en lunch? 😉
Oavsett, var välsignad och älska människor väl, både med ord och gärningar!
/Maria Ahlén,
Associate Pastor i Catch the Fire Oslo. Med 4 års studier på ÖTH och 3 år på BSSM, varav ett år som praktikant i Bethel Healing Rooms.
Kingdom blog 
Det som jag blir lite fundersam på är, är det bibliskt att en gåva skall förlösas?
Är det inte så att helande enligt mark 16 är ett tecken som skall följa de som tror?
Jag har aldrig blivit förlöst, men har ändå fått se helande och då utifrån att jag handlat i tro på Guds skrivna ord, men även när han gett ett kunskapens ord som jag handlade på.
Jag personligen tror nog inte på ett förlösande, utan tror att när vi handlar utifrån hjärtats tro, dvs inte utifrån bokstaven, ja då sker det.
Bb
Hej där, jag skulle gärna vilja ha svar på min fundering om att förlösa gåvan!
Bb
Hej! Beklagar, jag var varit på resande fot en vecka. Tack för feedback och för bra fråga! Jag tror att du har rätt att det inte behöver vara ett ”förlösande”, men jag tror också att det kan vara det och jag ser inte det som något obibliskt. Som du skriver tror jag att i de flesta fall sker helanden som en del av efterföljelsen, för att man väljer att göra sig tillgänglig för Gud och vill bli använd. I detta blogg-inlägg var inte min intention att fullständigt beskriva hur nådegåvorna fungerar eller kommer i funktion. Det var mest min egen berättelse.
Men för mig var det bokstavligt talat en sorts andlig förlösning, så kan hände att det är därför jag använder det ordvalet. Det jag inte nämner är att under flera år upplevde att Gud sa att jag var ”gravid med helandets gåva”, d v s att jag redan hade den men att den på något vis inte var ”förlöst”- Jag tyckte själv det lät konstigt och faktum är att jag en gång nämnde det för David Wellstam (vet inte om han kommer ihåg det). Som jag minns det svarade han inte trodde att jag inte behövde vänta på att bli använd av Gud. För som du skriver, under och tecken ska följa de som tror. MEN fastän jag fortsatte be för sjuka och trodde att Gud ville använda mig, skedde inga helande genom mig. Det var inte förrän konferensen med Randy Clark där jag bokstavlig ”gave birth” till min helande gåva. Det som skedde var att Randy Clark bjöd in de deltagare som upplevde att Gud berörde extra starkt. Jag upplevde Gud genom skakningar och tänkte att den här inbjudan borde gälla mig. Det var många människor som gick fram och under Guds kraft hamnade jag i en gångarna. En kvinna bredvid mig, totalt omedveten om vad Gud tidigare hade sagt till mig, frågade om hon fick be en ”birthing prayer over me”. När jag sa att jag visste vad det var svarade hon: ”I think you are giving birth to something”. När hon hade bett för mig en stund såg plötsligt en ”bild” av ett nyfött barn och jag visste att min helande gåva var ”förlöst”. Samma kväll upplevde jag mitt första mirakel.
Så med andra ord tror jag att det kan vara individuellt, i de flesta fall behöver nådegåvorna inte ”förlösas”. Men jag har också upplevt att gåvor har markant ökat eller i viss mån ”förlösts mer” genom handpåläggning/impartation. I 2 Tim 1:6 skriver Paulus till Timoteus: ”Därför påminner jag dig om att du skall blåsa liv i den nådegåva från Gud som finns hos dig sedan jag lade mina händer på dig.” Jag tror att den typen av handpåläggning/bön/impartation kan vara en sorts ”förlösning”. Inte ordet som används, men jag tänker att det är ord man skulle kunna förklara vad som sker i när en nådegåva plötsligt kommer i funktion.
När det gäller Randy Clark, verkar han ha en unik kallelse från Gud att utrusta kristna i helanden, både i teologi och praktik, och att många efter hans skolor fungerar mer i helande efteråt. Kan hända att du har rätt det inte är det bästa att använda ”förlösa” där, kan hända att jag gör det på grund av min egen erfarenhet. Jag har också i bakhuvudet några kända ledare som Heidi Baker och Leif Hetland, som verkar ha haft genombrott eller ”förlösts” (min tolkning) i sina kallelser på just Randy Clarks möten.
Svarar det på din fråga?
/Maria
Maria!
Ja du kanske har rätt. För mig handlade det om att sträcka mig efter Gud för att få fungera i nådegåvor, det blev flera samtidigt. Kunskapens ord, helande, fast kanske inte helandets gåvor, men helande utifrån att Gud ger ett ord, eller en bild. Succesivt började även andra gåvor fungera, de gåvor som jag benämner som profetiska gåvor.
Visst, det står ju om att vara havande och att föda fram hö och halm, eller vad det nu står.
Tack för ditt svar och ha det bra!
Bb