Kingdom blog

För ett par år sedan insåg jag att det smugit sig in en elitistisk syn på musik i kyrkan. Inom kultur och musik har det funnits och finns än idag en föreställning om att viss musik är finare och ädlare än annan musik. Det är t.ex. inte ovanligt att lärare vid musikhögskolor uttrycker att klassisk musik eller jazz är högre former av musik än mer nutida genrer. Tyvärr återfinns detta synsätt även inom kyrkan. Men låt oss börja i motsatt ände…

Jag har en funktionell syn på musik. För mig är musik en fråga om smak och tycke. Musik är en tjänare, inte en herre. Musik är ett redskap, inte ett självändamål. Varken reggae, klassisk musik, poprock, sakral, eller elektronisk musik kan göra anspråk på att vara mer gudomlig eller en högre form av musik. Texter kan bedömas teologiskt, medan själva musiken inte kan det. Lovsång är per defintion tonsatt tillbedjan. Tillbedjan kan man utforska teologiska aspekter av, men själva musikdelen av lovsång är bara just: musik.

Lovsångens syfte är därför att vara en hjälp för oss att tillbe. Om jag har svårt för reggae (true story) så kommer reggaeinspirerad lovsång verkligen inte vara till hjälp för mig! 🙂 När lovsångens musik är till hjälp för en individ, församling eller samhälle är det bra. Om lovsångens musik inte tilltalar en individ, församling eller samhälle är det dåligt. Eftersom musikens roll är att öppna våra hjärtan och hjälpa oss frambära tillbedjan så motverkar den sitt syfte om majoriteten ogillar den.

Vad innebär då en elitistisk syn på musik? En elitistisk syn på musik menar att musiken inte är relativ, utan att viss musik är mer värd än annan musik. De flesta skulle nog inte säga att de tänker så, men deras resonemang bygger ändå på detta synsätt, vare sig de är medvetna om det eller inte. Begrunda följande statements:

”Vi måste bevara sångskatten från kyrkans historia.”

”Psalmbokens unika texter är så rika och fyllda med innehåll”

”Vi måste lära varje ny generation att uppskatta psalmerna, de får ej tappas bort”

Uttalanden som dessa är mycket vanliga inom kyrkan. Men vad är det vi säger egentligen? Sen när blev det församlingens uppgift att bevara sånger skrivna år 1400-1900? Var de sånger som skrevs då en högre form av lovsång? Är musikstilen som präglar dessa psalmer en högre form av musikstil än lovsånger som skrivs idag? Tror vi verkligen att de lovsångsledare som skrev texter då är överlägsna de som skriver idag? Om kyrkans uppgift är att bevara all äldre musik, är det då kyrkans ansvar år 2416 att fortsätta att sjunga ”Ropa till Gud”, ”10 000 reasons”, ”Let it rain”, och ”Ära till ditt namn”, eller ska även de bevara den unika musiken från år 1400-1900?

Dessa frågor menar jag visar på en problematisk inställning till musik och en helig ko. Som sagt så tror jag egentligen få kristna har en uttänkt elitistisk syn på musik, men eftersom man ej är tillräckligt genomtänkt så blir det ändå det man i praktiken säger. När någon form, tradition eller uttryck inte kan ifrågasättas utan anses vara helig och orörbar bör man med rätta ifrågasätta det. Om musik just är funktionell, så bör den alltid vara öppen för förhandling och förändring. Gud är densamme. Teologin är densamme. Men musiken bör inte vara det. Det kan inte bara vara en slump att synen på psalmer skrivna under en viss epok liknar synen på profan musik skriven under samma epok: att den är finare och bättre. Jag tror den elitistiska synen på musik smugit sig in och att vi valt ut en gyllene tidsepok som vi romantiserar och heliggör. Kanoniseringen av Bibeln var bra, men låt oss undvika att kanonisera psalmboken.

Under delar av kyrkans historia var det självklart att man utgick från nutidens musik när man skrev sånger. Man tog ibland till och med snapsvisor och andra profana sånger och skrev ny kristen text till dem. Kyrkans musik var levande, formbar och riktad mot sin samtid. Nånstans längs resans gång upphörde detta och en viss tidsepok ansågs plötsligt vara unik och viktig att bevara för all framtid. Kyrkans musik blev med tiden sin egen genre, eftersom samtidens musik utvecklats.

Säger jag att det är något fel på psalmer? Långt därifrån. Jag kommer skriva mer om det pågående ”musikkriget” som pågår i våra församlingar i nästa del. Nu säger jag bara detta: så länge musiken hjälper människor att tillbe, är det bra musik. Problemet är inte psalmer, utan inställningen att äldre psalmer är en unik helig sångskatt från en tid med överlägset textskrivande och kompositerande. Det om något förhindrar konstruktiva samtal med jämbördiga parter och en väg framåt tillsammans.

Blessings
/David

BONUSTANKAR:  En läsare påpekade precis att man utifrån mitt inlägg kan tolka vad jag säger som att musiken i sig är död och inte kan förhärliga Gud, vilket inte är vad jag menar. Jag tror instrumental musik kan förhärliga Gud och förlösa Guds närvaro. Min poäng i inlägget är att GENRER är relativa och att alla slags sounds kan användas i lovsång och annan musik.

En annan läsare betonar att även motsatt problem existerar, att man per automatik dömer ut sånger från psalmboken eller äldre lovsånger. Jag håller med, låt oss motivera val av sånger utifrån sångerna själva – inte utifrån epitet som psalmer eller lovsånger.