Seers: församlingens profetiska ögon | del 6c: Karin – en vanlig svensk seer

siare-bloggserie-design-001-2
Nu är det dags för Karin att få berätta om sitt liv som seer. Liksom Kajsa har Karin valt att använda sitt riktiga förnamn, men undviker av olika skäl att uppge sitt efternamn. Jag har stor respekt för Karin, – hon är en gudskvinna och förebild på många sätt. Läs med ett öppet sinne och låt Anden uppenbara Guds storhet!

**************

Först: tack till David för att han tar upp detta ämne i sin blogg! Jag tror bloggserien kommer att väcka liv i många slumrande seers i Sverige som kanske aldrig haft någon att bolla dessa ting med. Jag tror även att den kommer att bidra med helande där sår uppstått hos den enskilde seern – oftast inte för att någon ville illa, utan för att man saknat förståelse och referensramar, vilket lämnat seern oskyddad och utan nära medvandrare.

Vad är det att ”se”?

Det vackra med den profetiska gåvan och seer-gåvan är att de är så personliga. Det är som att Herren väver in dem i våra personligheter så att de präglas både av vem Han är och vem Han har skapat oss till. Jag tror det är så Han har tänkt det och att den högsta kallelsen helt enkelt är att vara sig själv!

När jag tänker på att ”se” tänker jag inte bara på att se den andliga världen med sina fysiska eller andliga ögon. Det är mer som att man är superöppen i alla sina sinnen, vilket kan leda till att man ser, känner, doftar, smakar, hör – både fysiskt och i anden. Det kan också innebära att man ”känner av” andliga atmosfärer väldigt tydligt, vilket både är en välsignelse och skitjobbigt!

Hur det började för mig

Jag är uppvuxen i ett kristet hem och har så länge jag kan minnas varit mycket känslig för den andliga världen. Tack vare en andligt trygg hemmiljö slapp jag mycket som många andra seers upplever – att demoner tydligt attackerar på nätter etc. Några gånger hände det, men som regel var det i stället allt som hörde Herren till som jag drogs till som en sökrobot! Under tonåren sökte jag Gud intensivt. Ingen hade talat om för mig att man fysiskt kunde se änglar och annat från den ”osynliga” världen. Men så en gång när jag satt på mitt rum kom Guds närvaro som en stor tyngd över mig. I luften såg jag ”rörelser”… typ glitter och ljus som dansade. Jag gnuggade och gnuggade mig i ögonen, men det försvann inte. I dag förstår jag att det förmodligen var änglar och Guds härlighet jag såg, men eftersom jag inte hade några referensramar för detta föll det bort ur medvetandet.

En gång när jag var sjutton år var jag själv på mitt rum och bad. Det var en tydlig andlig kamp över något och jag kände ett stort betryck i rummet. Det gick knappt att öppna munnen för bön. Så gick jag på toa och när jag kom tillbaka öppnades plötsligt mina ögon och jag såg en stor, vit ängel – ca 2,5 meter lång – med draget svärd. Direkt bröts allt betryck – det var rätt maffigt faktiskt. Frihet och glädje formligen strömmade fram och jag ville bara lovsjunga. Nästa dag när jag kom hem från skolan och satt och åt fil vid köksbordet öppnades mina ögon igen och jag såg två änglar på andra sidan bordet, också de med dragna svärd, men mer i normal människostorlek. Jag minns att jag sedan berättade detta för några av dem som var mest tongivande i det bönegäng jag tillhörde. Jag märkte tydligt att de inte trodde på mig, villket var en minst sagt märklig känsla. Jag visste ju att jag hade sett.

Vad jag ser

Efter dessa två händelserna från tonåren dröjde det en del år tills jag började se regelbundet. Det var för sju-åtta år sedan. Jag tror att det berodde på att jag under en period fick nåd att söka Gud väldigt intensivt och ärligt, i kombination med att jag träffade andra seers som kunde sätta ord på vad jag var med om. Det var när jag fick ett språk för mina upplevelser som jag plötsligt märkte att det faktiskt hände hela tiden. Det var en underbar, men även jobbig tid, då mycket av mänskliga referensramar bröts ner.

Jag ser ofta änglar. Jag ser dem fysiskt och då oftast som ljus, blixtar eller skimrande gestalter. Jag kan se hur de droppar ner genom taket eller finns runt människor. Det är väldigt uppmuntrande. Ibland blir jag så van vid det att jag knappt tänker på det. Då försöker jag nypa mig i armen och komma ihåg att det faktiskt är en personlig varelse där hos mig i rummet. Detta hände för några veckor sedan. Jag hade min morgonstund med Gud och såg ett fysiskt ljus i hörnet av rummet. Det hade varit lätt att inte göra något mer med det, men jag frågade Gud vem som var där och försökte själv se efter. Då såg jag tydligt, fast i anden, en ängel som stod där. Jag kände igen honom som en som varit hos mig tidigare och gett mig saker. Den här gången såg jag hur han höll fram två stämplar till mig. Jag sträckte fram händerna och tog emot stämplarna i tro, fast jag inte förstod vad de var till för. Sedan åkte jag till jobbet. Jag svarar mycket i telefon i mitt jobb, och ett av de första samtalen den dagen rörde en stämpel som någon stulit och använt för att förfalska intyg för egen vinning. Ett sådant samtal hade jag aldrig fått tidigare! Kände att det var Guds kommentar till mig angående det som hänt på morgonen. Ska inte fördjupa mig i stämplarnas betydelse här (blir för långt), men kände tydligt att det var något konkret som jag fick av ängeln och som jag nu kunde använda. För mig är även detta en del av seer-smörjelsen – att Gud använder händelser i den naturliga världen för att tala och belysa saker och ting. Allt är Hans!

Ibland känner jag fysiskt hur en ängel rör vid min hand och ibland min kind. Det är fantastiskt mjukt och distinkt och kittlar utan att kittlas kan man säga. Jag tror det ofta sker för att stärka mig och ibland trösta mig. Som att Herren poängterar detta oerhörda: ”Jag är med dig.” En gång när jag satt själv i vår kyrka och jobbade med något på datorn kom plötsligt en fysisk vind och blåste över mig. Bladen i min Bibel fladdrade ordentligt. Det fanns ingen möjlighet att vinden kunde kommit från en fläkt eller ett fönster. Sekunden efter kände jag hur någon flög över mitt ansikte och det var som att något öppnades upp i anden. Kanske en halv minut senare kom en påtaglig fysisk doft, som en blandning av blommor, herrparfym och något väldoftande träslag. Jag var verkligen inte ensam där i kyrkan.

Jag ser även demoner ibland, även fysiskt. Ofta ser de ut som rökpelare, annars som groteska varelser/djur. De vill ofta dra uppmärksamheten till sig och ibland är det svårt att ignorera. Under en period när det var mycket kamp och jag var tydligt ansatt kände jag mig så ledsen och nertryckt av detta… Jag kände mig mobbad och dålig för att just jag var utsatt. Detta var svårt att berätta för en del segervissa kristna jag hade omkring mig. Jag hittade några få personer jag kunde dela det med – sådana som själva gått igenom det och därför hade både medkänsla och auktoritet.

På tal om den andliga kampen händer det att jag får vara väldigt aktiv i den på nätterna. Det kan framstå som drömmar vid första anblicken, men är mer som visioner eller att jag faktiskt reser någonstans i anden. En gång semestrade jag på en annan ort i Sverige. På natten såg jag en demon som satt på min kudde hemma i min vanliga säng. Den var jättejobbig och bara pratade och pratade och pratade. Först förmådde jag inte öppna munnen och säga något, men till slut gick det och jag sa: ”Håll tyst i Jesu namn!” och då tystnade den och försvann. En annan gång helt nyligen fick jag veta att en barndomsvän hade fått cancer. På natten såg jag henne gå förbi mig. Jag stannade henne, talade direkt till cancern och sa: ”Jag förbannar dig i Jesu namn!” En del kanske är så frimodiga och direkta även i vaket tillstånd, men jag brukar inte vara det. Men jag kände att mina ord där på natten verkligen åstadkom något och att jag talade med sann auktoritet. På morgonen var jag fullständigt slut, som att jag utkämpat en stor strid. Min vän gick igenom behandling och är nu friskförklarad. Det är mycket som kan hända på nätterna!

Utmaningar i vardagen

Jag skulle nog säga att seer-läggningen påverkar allt i min vardag. Den största utmaningen är nog den stora känslighet man bär på. Man kan bli väldigt tyngd av sådant som kommer mot en – andliga atmosfärer, själsliga aktiviteter, demoner… tja, allt som normalt möter en när man traskar genom det här livet. Genom god input från andra, mer erfarna seers har jag fått lära mig att skilja på vad som är mitt eget skräp och vad som är sådant som fastnat på mig bara för att jag råkat stöta på det. Jag har en ”reningsbön” som jag ber regelbundet, där jag lämnar tillbaka allt till Herren som det inte är meningen att jag ska bära. En strof i bönen lyder så här: ”Lord, I realize that the evil and sickness I encounter is more than my humanity can bear, so cleanse me of any sadness, negativity or despair that I may have picked up.” Det har varit en stor tröst för mig att inse att jag som människa inte är skapad att bära allt, utan att jag tryggt får lämna det till Herren.

Jag tror att man i någon mån måste försonas med sin gåva, bli vän med den och acceptera att man inte alltid kan leva som alla andra. Kanske behöver man mer återhämtningstid och mer tid inför Guds ansikte för att man ska bevaras frisk och sund, både i sin gåva och i sitt själsliv. ”Respektera din gåva”, hörde jag en gång Jesus säga till mig. Jag tror att det var lite av det här Han syftade på då.

Att se och att urskilja

Jag tänker att man inte automatiskt kan sätta likhetstecken mellan att se och att urskilja. Även den som ser måste lita på Herren och alltid be Honom om urskiljning. Jag har sett rökpelare som jag visste var demoner. Jag har också sett rökpelare stiga från två skålar som en ängel kom och gav mig, och då var det en smörjelse till bön jag såg och fick ta emot. Två gånger har jag sett älskade Jesus, klädd i mörka/svarta kläder, men jag visste att det var Han. En gång stod Han i hörnet av vår kyrklokal. Han hade en mörk kappa med en mörk huva på sig. Han tittade på mig, drog upp huvan och gick ut genom väggen i kyrkan. Det kan låta konstigt, men det var en väldigt personlig upplevelse. Som att Jesus visade att Han alltid till viss del kommer att vara mystisk, okänd för mig, men att Han ändå vill att jag ska följa Honom. Åh, Jesus.

Till slut

Stort tack för att jag fick skriva här i bloggen. Det var svårt att begränsa sig! Om du är en seer vill jag säga att du behövs och att Gud har skapat dig precis sådan som du är. Du är verkligen inte ensam, fast det kanske kan kännas så. Be Gud sätta dig i kontakt med andra seers om du känner dig isolerad – vi behöver gemenskap! Samtidigt är nog en viss ensamhet en oundviklig ingrediens i en profetisk seer-människas liv, men den ensamheten är också som en port till en djupare vänskap med Jesus själv. Kanske är det den porten som är den allra största gåvan i sammanhanget? Tack Jesus för hur Du har skapat oss!

Jag vill också peppa alla läsare att gärna be en extra bön för David och hans familj – just nu till exempel. Det kostar alltid på lite att öppna upp ett pionjärt ämne på det här sättet, men genom bön om beskydd kan vi alla stå med. Det gör skillnad!

/Karin

 


En reaktion på ”Seers: församlingens profetiska ögon | del 6c: Karin – en vanlig svensk seer

  1. Tack alla ni seers som berättat så öppenhjärtigt och ärligt om hur det fungerar för er!
    Äntligen någon/några som berättar….
    Jag känner igen mig och gläds i Anden över alla som växer och utvecklas i sina gåvor, för att Guds rike ska få komma i sin fulla kraft till oss.
    Känner också igen svårigheterna, Blogginläggen har varit och kommer att vara till stor hjälp både för mig och för andra som är i samma situation.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s